Det var ett tag sen jag skrev om samhällsproblemet att sjuksköterskor är underbetalda. Jag har inte orkat engagera mig och faktiskt är jag för egen del betydligt mer nöjd nu med min lön än för fem år sen. Dock har det tagit fyra byten av arbetsplatser för att öka 10000 kronor i lön. Ändå har jag inte särskilt mycket mer i lön än vissa närstående och vänner utan högskoleexamen.
Ett av sjuksköterskors största problem är sjuksköterskor själva. Jantelagen är stor inom min yrkesgrupp och alla anser inte att det är rätt att man som sjuksköterska vill kunna ha det gott ställt. Jag har gjort allt jag kan för att komma dit jag vill yrkesmässigt. Jag har pluggat vidare, har en högskoleexamen (kandidatexamen) och ett otroligt ansvarsfullt jobb. Min yrkesgrupp behövs dygnet runt. De flesta sjuksköterskor kan inte gå hem när arbetstiden för dagen är slut, utan att först dubbelkolla, dubbelkolla, dubbelkolla och ev. rapportera över viktiga detaljer till den/de sjuksköterskor som tar över och arbetar nästa pass. Vi kan inte lägga arbetsuppgifter på hög och göra klart efter jul eller någon annan helg. Verksamheten pågår på de flesta av våra arbetsplatser dygnet runt.
Trots ovanstående fakta finns det sjuksköterskor som verkar stå på arbetsgivarens sida, med knasiga argument till varför vi inte borde få skälig ersättning för de tjänster vi utför för arbetsgivaren. Insändaren i Hallandsposten fick min puls att slå ohälsosamma slag och ni vet ju att jag svarade snabbt med en insändare. Ett argument som används både av jantelags-sjuksköterskan ovan och av arbetsgivare (inkl. politiker) är att vi har haft en bra löneutveckling och att det då vore dumt att höja ingångslönen. Tror de att vi är dumma eller (ja, vissa verkar tyvärr vara det)? Så om jag som sjuksköterska får välja mellan att ha en rimlig lön från början, eller möjligheten att först nå samma lön efter 5-10 år – vad skulle jag välja? Pengarna räknas väl här och nu? En vettig löneutveckling i samma takt som resten av arbetsmarknaden är bara värd något efter att våra tjänster blivit rätt värderade.
Jag irriterar mig så fruktansvärt mycket på argument som att man inte borde arbeta som sjuksköterska för pengarna. För många som arbetar med vård, kanske det är ett kall, men borde man inte belönas mer i så fall? Varför ska samhället utnyttja folk som brinner för sina arbeten och utför ett fantastiskt bra arbete? Varför är det okej att en läkare tjänar pengar, men inte en sjuksköterska? Jag har aldrig hört att någon kritiserat en läkare som vill tjäna pengar. När det gäller läkare är det marknaden som styr. Finns det inga läkare, betalar arbetsgivaren mer för att anställa dem. När det börjar bli kris på arbetsmarknaden på grund av att nyutexaminerade sjuksköterskor inte tar skamlöner, ställer man sjuksköterskorna till svars för att bemanningen hotas istället för att betala det marknaden kräver.
Vi är redan omvårdnadsansvariga, arbetsledare (för bland annat undersköterskor) och nu alltså även chefer med samhällsansvar för den framtida sjuksköterskebemanningen. Det är bara chefslönen som fattas! Har jag missat något här?!
Bild lånad härifrån!