Bara chefslönen som fattas för oss sjuksköterskor!

Det var ett tag sen jag skrev om samhällsproblemet att sjuksköterskor är underbetalda. Jag har inte orkat engagera mig och faktiskt är jag för egen del betydligt mer nöjd nu med min lön än för fem år sen. Dock har det tagit fyra byten av arbetsplatser för att öka 10000 kronor i lön. Ändå har jag inte särskilt mycket mer i lön än vissa närstående och vänner utan högskoleexamen.

Ett av sjuksköterskors största problem är sjuksköterskor själva. Jantelagen är stor inom min yrkesgrupp och alla anser inte att det är rätt att man som sjuksköterska vill kunna ha det gott ställt. Jag har gjort allt jag kan för att komma dit jag vill yrkesmässigt. Jag har pluggat vidare, har en högskoleexamen (kandidatexamen) och ett otroligt ansvarsfullt jobb. Min yrkesgrupp behövs dygnet runt. De flesta sjuksköterskor kan inte gå hem när arbetstiden för dagen är slut, utan att först dubbelkolla, dubbelkolla, dubbelkolla och ev. rapportera över viktiga detaljer till den/de sjuksköterskor som tar över och arbetar nästa pass. Vi kan inte lägga arbetsuppgifter på hög och göra klart efter jul eller någon annan helg. Verksamheten pågår på de flesta av våra arbetsplatser dygnet runt.

Trots ovanstående fakta finns det sjuksköterskor som verkar stå på arbetsgivarens sida, med knasiga argument till varför vi inte borde få skälig ersättning för de tjänster vi utför för arbetsgivaren. Insändaren i Hallandsposten fick min puls att slå ohälsosamma slag och ni vet ju att jag svarade snabbt med en insändare. Ett argument som används både av jantelags-sjuksköterskan ovan och av arbetsgivare (inkl. politiker) är att vi har haft en bra löneutveckling och att det då vore dumt att höja ingångslönen. Tror de att vi är dumma eller (ja, vissa verkar tyvärr vara det)? Så om jag som sjuksköterska får välja mellan att ha en rimlig lön från början, eller möjligheten att först nå samma lön efter 5-10 år – vad skulle jag välja? Pengarna räknas väl här och nu? En vettig löneutveckling i samma takt som resten av arbetsmarknaden är bara värd något efter att våra tjänster blivit rätt värderade.

Jag irriterar mig så fruktansvärt mycket på argument som att man inte borde arbeta som sjuksköterska för pengarna. För många som arbetar med vård, kanske det är ett kall, men borde man inte belönas mer i så fall? Varför ska samhället utnyttja folk som brinner för sina arbeten och utför ett fantastiskt bra arbete? Varför är det okej att en läkare tjänar pengar, men inte en sjuksköterska? Jag har aldrig hört att någon kritiserat en läkare som vill tjäna pengar. När det gäller läkare är det marknaden som styr. Finns det inga läkare, betalar arbetsgivaren mer för att anställa dem. När det börjar bli kris på arbetsmarknaden på grund av att nyutexaminerade sjuksköterskor inte tar skamlöner, ställer man sjuksköterskorna till svars för att bemanningen hotas istället för att betala det marknaden kräver.

Vi är redan omvårdnadsansvariga, arbetsledare (för bland annat undersköterskor) och nu alltså även chefer med samhällsansvar för den framtida sjuksköterskebemanningen. Det är bara chefslönen som fattas! Har jag missat något här?!

Bild lånad härifrån!

Genustänk för en 75-åring

Jag måste bara berätta en sak, som jag har tänkt på sedan pappa var här igår. Han var ju här igår på fika. Han busade en massa med de små och de uppskattade verkligen hans besök. De ses inte så ofta och ett tag var både lilla W och lilla L lite reserverade när de träffade honom, men nu går det faktiskt hur bra som helst.

Lilla W hittade ett diadem (alltså ett vanligt håruppsättningsdiadem) på golvet, som hon ville att pappa skulle ta på sig. Pappa sa att det kan han ju inte, för det är bara för flickor. Det kan pojkar inte ha. Lilla W tittade lite osäkert på honom (min tolkning), så jag bröt in och sa att det kan väl pojkar visst ha om de vill. Då sa pappa att man måste väl lära dem vad som är för pojkar och vad som är för flickor, så att de lär sig rätt. Min replik var då att det måste vi väl inte alls, för de kommer nog på ändå vad som känns rätt och fel för dem att ha på sig i alla fall. Sen var det slut på vår lilla diskussion och pappa tog på sig diademet och fortsatte leka med lilla W. Så lätt var det för en 75-åring att förstå lite av genustänk. Lite kul, tycker jag! Och inte tror jag att snoppen trillade av på honom för att han satte på sig det där diademet. Ler

Missade ni första avsnittet?

Det gjorde jag, men som tur är finns SVT Play. BARN TILL VARJE PRIS del 1 av 6, för den som vill…

Drömmen om ett barn

Två programserier, som jag inte vill missa i höst:

“Barn till varje pris kommer att visas på SVT med start 26/9 och "Drömmen om ett barn" startar den 6/10 på TV3. Den sistnämnda serien såg jag reklam för på tv för en stund sedan och hela jag fick rysningar. Så många känslor några sekunder väckte. Jag tycker att det är så bra att man visar hur verkligheten ser ut för så många människor. Det pratas sällan öppet om ämnet. Kanske kan det bli någon ändring på det snart och när man pratar om “ofrivilligt barnlösa” kanske man äntligen förstår att det kan handla om en själv längre fram i livet, en kollega eller kanske en nära vän. Vår kamp var kort (allt är relativt) och vi fick ett otroligt lyckligt slut och även en bonuslycka. Jag kommer alltid att bära vår bakgrund med mig, men behöver ibland bli påmind om den. Det är så lätt att glömma mitt i all småbarnsstress. Alla behöver bli påminda om verkligheten, för att kunna behandla andra människor med respekt och förståelse. Missa inte!

Inskolning på “tjejförskola”. Bra eller dåligt?

Den här veckan har vi börjat med inskolningen för lilla L på samma förskola, som lilla W går på. Det känns bra än så länge, men lilla L ha den här veckan blivit extremt mammig och blir jätteledsen när jag här hemma till exempel följer med lilla W på toaletten och lämnar lilla L utanför. På förskolan är hon nyfiken och kan gå iväg och lämna mig en stund, men kommer ofta tillbaka för att “tanka”. Jag har inte märkt av hennes behov av mig så mycket tidigare och det känns både bra och dåligt att känna sig så behövd. Det väcker ju jobbiga känslor också. Jag vet att hon en dag kommer att gråta när jag lämnar henne på förskolan. Med lilla W gick det nästan alltid bra att lämna, men jag känner på mig att det inte kommer att gå lika bra med lilla L.

Jag fick höra av personalen att det den här terminen kommer att av 19 barn, men bara tre av dem är killar. Jag är så nyfiken på vad konsekvenserna kommer att bli av det, om det nu blir några konsekvenser alls? Nu har jag ju inte koll på hur fördelningen varit tidigare, men eftersom de berättade det, så måste det ju ha skett en drastisk förändring! Blir det några konsekvenser av snedfördelningen mellan killar och tjejer, eller kommer det inte att spela någon roll? Jag skulle vilja vara där i höst och studera hur barnen leker.

När jag var där nu i veckan var det inte så många barn där och bara en av dem var kille. Han satt för sig själv och verkade inte alls vara intresserad av att leka med tjejerna. Ingen av personalen försökte heller få med honom i leken, som tjejerna lekte. Kommer de tre killarna bara leka för sig själva och tjejerna bara leka för sig själva? I så fall kommer det att bli väldigt ensamt för killarna om ingen killkompis är där vissa dagar. Kommer tjejerna att få chans att ta mer plats i gruppen och få en chans att bli lite tuffare än de skulle ha fått chans till, om det var hälften-hälften killar och tjejer i gruppen? Kommer de tre killarna få en chans att bli mer omhändertagande och hänsynsfulla, med en massa tjejer omkring sig? Om fördelningen skulle fortsätta att vara så här; skulle tjejerna få en chock när de går vidare till skolan, senare i livet och märker att killar kommer att sätta stopp för de chanser, som tjejerna tidigare fått lite mer gratis på förskolan?

Jag tror att alla barn är individer och att man inte från början beter sig utifrån vilket kön man tillhör, men jag ser redan på barngrupper i låga åldrar att killarna generellt är stökiga och buffliga, medan tjejerna leker tystare och tar mer hänsyn till varandra. Så mycket tankar det här väcker! Vad tror ni om allt det här?

Jag vill känna tillit, tilltro och trygghet inför framtiden…

image

Jag önskar att jag kunde vara lite mer naiv och ibland kanske jag har förmågan att vara det och känna den där trygga barndomskänslan från min trygga uppväxt. Händelserna i Norge, speciellt morden på alla unga människor, får mig att känna en väldigt konstig känsla inför framtiden. Jag vill inte vara rädd för andra människor och jag vill inte vara rädd för att låta mina barn växa upp i vårt samhälle. Jag vill kunna låta dem stå på egna ben och låta dem upptäcka världen och andra människors närhet och vänskap, på andra platser än hemma.

Innan det fruktansvärda hände i Norge, när jag åkte hem med bussen från stan i onsdags, åkte vi förbi skolan i “grannbyn”, där våra barn kommer att gå. Jag fick nästan en klump i magen när jag såg den där byggnaden. De ska gå på den där skolan sen. De kommer inte att vara “beskyddade” av en massa personal, som ser till att de kan vara trygga. De kommer att utsättas för händelser, som de måste klara ut själva. De måste på något sätt få växa upp, utan en ständigt fysiskt närvarande förälder eller annan skyddande vuxen. Det var en svår tanke att ta in när jag satt där på bussen. Jag minns själv skolgången som otroligt grym och jobbig emellanåt. Som tur var hade jag alltid nära vänner att finna tröst hos. Efter gårdagens händelser i Norge känns det ännu mer påtagligt att vårt samhälle verkligen inte är en säker plats. Vi kan aldrig känna oss helt trygga, även om vi kan få känslan av trygghet många gånger. Jag vill inte känna så, men jag gör det.

Jag tänker även på hur vi reagerar när något så fruktansvärt händer så nära oss. Sådana här hemska handlingar utspelar sig på så många platser i världen så ofta. Många människor får uppleva rädsla och sorg av den här typen varje dag. Det kan vi så klart inte ta in till vardags, men när något händer nära oss, mig… Ja, då tänker jag faktiskt mycket på alla andra, som tvingas utstå våld och otrygghet långt ifrån oss. Idag har jag lyssnat på P3 nästan hela dagen, pendlat mellan Aftonbladet och DN på nätet, kollat Facebook och sett hur händelsen har påverkat andra. Vi åkte in till stan och tog en välbehövlig paus från kaoset hemma. Vi åt smarriga glassar och njöt. Jag njöt och tänkte över min egen lycka, mitt i mitt lilla familjekaos.

Jag tänker att jag omöjligt kan beskriva alla tankar i mitt huvud just nu. Därför blev det ett sådant här rörigt inlägg. Ha överseende, kära vänner!

Kram

Ett stressigt hej mellan allt gnäll… men tänker tillbaks på att jag faktiskt borde känna lycka varje sekund…

DSC01005Jag tittar in med ett lite smått flåsigt och stressigt “hej!” idag. Här känns det för min del som att maken gärna får ha semester NU! Jag känner mig som en urvriden trasa emellanåt, för jag räcker helt enkelt inte till. Det är så mycket gnäll och missnöje hos oss nu, vad gäller vår äldsta dotter. Det är så svårt att förklara, men alla behov gnälls fram och jag hinner liksom inte med att tillfredsställa allas behov samtidigt, vilket resulterar i ännu mer gnäll och en oförstående (snart) treåring. Jag skulle vilja hitta på så mycket kul med henne nu i sommar, men jag klarar det helt enkelt inte själv alla gånger, DSC01003eftersom vår minsta dotter nu har hunnit bli väldigt rörlig och inte är så nöjd med att bara sitta i vagnen, när vi är iväg någonstans.

Vi har i alla fall haft väldigt trevligt fika- och badbesök under förmiddagen, även om lilla W inte ens var nöjd när hon hade en badkompis här! Det är verkligen en konst att som småbarnsmamma komma ihåg vad det var man pratade om, när man sällan hinner säga klart meningen man höll på med. Tur att fina vännen J verkar vara ganska bra på det, för något samtalsämne hann vi i alla fall avverka.

Jag halkade in på en blogg igår, som uppmärksammade en artikel i DN om ofrivillig barnlöshet, där resultatet av en enkätstudie beskrevs. Jag blir varje gång så förvånad över att allmänheten många gånger inte verkar veta så mycket om det här ämnet. Det borde väl inte vara någon nyhet att det för väldigt många ofrivilligt barnlösa, är en oerhörd sorg och kris att inte kunna få barn. När vi kämpade med att bli gravida var det just ovissheten, som var värst, vilket artikeln beskriver. Jag läste även de kommentarer, som läsare av artikeln skrivit och blev närmast förvånad och chockad över att det finns så empatilösa människor. När det handlar om andra sjukdomar (som till och med är självförvållande), skulle man inte våga påstå att folk får “skylla sig själva” eller påstå att skattepengarna inte ska användas till hjälp för dessa människor. Jag blir så fruktansvärt arg och påminns samtidigt om den lycka, som jag borde känna varje sekund av mitt liv. Innan barnen kom var jag på det klara med att jag aldrig skulle klaga över min tillvaro om jag skulle ha turen att få bli mamma. Så klart är ju allting relativt och visst tycker jag nu att man måste få känna som man gör (som idag, till exempel!!!), men jag tänker verkligen alltid på att jag är oerhört lyckligt lottad!

DSC01004

Dagens klädval är en thailändsk “NOA NOA”-look alike. Väldigt fin och inte särskilt dyr, så jag använder den fast vi bara är hemma. Jag tänker mer och mer på att faktiskt inte spara alla plagg till speciella tillfällen, för då kommer ju kläderna aldrig till användning!

 

 

 

Det blev ett långt och blandat inlägg, det här. Det är helt enkelt väldigt svårt  att hålla tråden och hålla isär alla tankar ibland!

Tidigare äldre inlägg