Jag vill känna tillit, tilltro och trygghet inför framtiden…

image

Jag önskar att jag kunde vara lite mer naiv och ibland kanske jag har förmågan att vara det och känna den där trygga barndomskänslan från min trygga uppväxt. Händelserna i Norge, speciellt morden på alla unga människor, får mig att känna en väldigt konstig känsla inför framtiden. Jag vill inte vara rädd för andra människor och jag vill inte vara rädd för att låta mina barn växa upp i vårt samhälle. Jag vill kunna låta dem stå på egna ben och låta dem upptäcka världen och andra människors närhet och vänskap, på andra platser än hemma.

Innan det fruktansvärda hände i Norge, när jag åkte hem med bussen från stan i onsdags, åkte vi förbi skolan i “grannbyn”, där våra barn kommer att gå. Jag fick nästan en klump i magen när jag såg den där byggnaden. De ska gå på den där skolan sen. De kommer inte att vara “beskyddade” av en massa personal, som ser till att de kan vara trygga. De kommer att utsättas för händelser, som de måste klara ut själva. De måste på något sätt få växa upp, utan en ständigt fysiskt närvarande förälder eller annan skyddande vuxen. Det var en svår tanke att ta in när jag satt där på bussen. Jag minns själv skolgången som otroligt grym och jobbig emellanåt. Som tur var hade jag alltid nära vänner att finna tröst hos. Efter gårdagens händelser i Norge känns det ännu mer påtagligt att vårt samhälle verkligen inte är en säker plats. Vi kan aldrig känna oss helt trygga, även om vi kan få känslan av trygghet många gånger. Jag vill inte känna så, men jag gör det.

Jag tänker även på hur vi reagerar när något så fruktansvärt händer så nära oss. Sådana här hemska handlingar utspelar sig på så många platser i världen så ofta. Många människor får uppleva rädsla och sorg av den här typen varje dag. Det kan vi så klart inte ta in till vardags, men när något händer nära oss, mig… Ja, då tänker jag faktiskt mycket på alla andra, som tvingas utstå våld och otrygghet långt ifrån oss. Idag har jag lyssnat på P3 nästan hela dagen, pendlat mellan Aftonbladet och DN på nätet, kollat Facebook och sett hur händelsen har påverkat andra. Vi åkte in till stan och tog en välbehövlig paus från kaoset hemma. Vi åt smarriga glassar och njöt. Jag njöt och tänkte över min egen lycka, mitt i mitt lilla familjekaos.

Jag tänker att jag omöjligt kan beskriva alla tankar i mitt huvud just nu. Därför blev det ett sådant här rörigt inlägg. Ha överseende, kära vänner!

Kram

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. merceavy
    Jul 24, 2011 @ 11:17:49

    Jag förstår dina förvirrade yankar, jag har känt likadant under perioder när man hör om liknande vansinnesdåd….. När psykiskt sjuka människor och ibland människor som skulle anses vara precis som vi helt plötsligt skadar människor, helt oskyldiga människor som inte gjort dem något ont. Som du skriver är det värsta i detta som hänt i Norge både antalet personer som drabbats men också att de drabbade är ungdomar med hela livet framför sig… det är så oerhört sorgligt och man lider verkligen med deras familjer och undrar hur de ska lyckas komma igenom det här…. Jag hoppas att vi alla kommer kunna känna hopp inför framtiden, att vi kommer vara trygga….. Man bör iallafall tänka på att leva livet fullt ut varje dag utan att känna rädsla, för jag tror inte rädlsan hjälper en att leva ett tryggare liv…. KRAM

    Svara

  2. Viveca
    Jul 24, 2011 @ 11:35:38

    Så sant, Anna! Att vara rädd för allt och alla blir bara begränsande för en själv! Kramar!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: